Återgång till arbetsplatserna och lyfta restriktioner – det är nystartsstämning i luften på sina håll i samhället med ballonger och pompa. Äntligen får vi möta varandra fysiskt igen, till och med inomhus, men med lite trevande hälsningar (armbåge, fothälsning eller vågar vi till och med skaka hand igen?) Livet ska rulla igång, på jobbet, i kulturlivet och i vänkretsen! Och vad vi behöver det. Jag behöver det.

Samtidigt hänger det kvar en odefinierad oro i luften. Glädjesymfonin klingar inte helt harmoniskt. Någonting har skiftat, en nästan fysisk förflyttning där vi under lång tid har ställt oss på avstånd från varandra och fått ett annat perspektiv. Vad är det vi har sett när vi betraktat oss själva som grupp på håll, var och en särskild från massan? Hur har det påverkat oss?

Jag har fått släppa taget om människor och det har gjort mig till en annan än den jag var. Många andra har förlorat nära och kära, på distans, via videosamtal eller i tystnad hemma. Det går nästan att röra vid det tomrum som har uppstått bland oss.

Alla de människor som inte längre får finnas med oss utgör en sorts negativ volym som vi rör oss runt, en förlorad form runt en ny skapelse som i sin tur utgörs av alla oss som är kvar.

Det kan vara tryggt att ingå i en oformlig massa utan strålkastarljuset på just mig, en gruppanonymitet där individansvaret inte är lika tydligt. Men vi som massa har kanske inte varit på väg i rätt riktning? Kanske är vi inte det ännu. Möjligen har vi bara följt med i framfarten, i utvecklingens namn, och trott att någon härförare styr oss mot rättmätiga segrar.

Finns det ett fönster öppet här i kölvattnet av pandemin och i brytningen mot den oundvikliga framtiden? Ett fönster av möjligheter då vi fortfarande kan ta vara på våra nyvunna insikter och kanske grundlägga en ny tillvaro, karva in nya mönster i vår vardag? Back to… ja, vadå? Vad är det vi ständigt skapar i utvecklingens namn?

Det är inte läge för business as usual. Vi har varken råd eller tid med det.

Och jag har verkligen ingen lust.

Om vi ser det som att vi nu står framför det där fönstret som står öppet så känner jag ett försiktigt hopp spira. Ett hopp om att vi som utgör den gynnade delen av samhället faktiskt har sett det vi behöver se för att komma till insikt, agera och själva lägga om våra beteenden. För att en framtid med pandemier, lockdowns, ojämlik tillgång till vård och vaccin, oväder som skakar om oss både som individer och världsmedborgare faktiskt inte alls är ett framtida hot längre – utan en nutid som vi lever med och själva har skapat.

Det vi fortfarande kan påverka är hur klimatförändringarna kommer att slå ut. Det är vi som skapar dem och vi har trots allt makten att ändra på oss. Vi står inte inför en omställning, vi måste själva vara omställningen. Det är ingen annan som kommer att svepa in och rädda oss från oss själva, det är du och jag som behöver ta ansvar nu.

Så välkomna tillbaka till att leda omställningen. Nu går vi samman och möts för att ta ansvar och aktivera alla aktörer som är i position att bidra till förändring. Nu kopplar vi samman stuprör och samverkar för att hitta nya, kanske mer sociala, kreativa och roligare sätt att existera – ansvarsfullt, solidariskt, och förhoppningsvis mer lustfyllt! Det är nu, för oss och för de som kommer efter, som vi har chansen att vända skeppet och ta kurs mot nya mål.

Det vi skapar och river ned är det som nästa generation kommer att lida av eller, hoppas jag, skörda frukterna av! Låt oss hitta sätt att bygga en hållbar tillvaro. Låt oss ta detta tillfälle i akt och låt pandemins erfarenheter bli till ett manifest för en förändring i var och en av oss här och nu. Tillsammans kan vi.

På Socialt Byggande handlar ett av seminarierna om Omställning tillsammans och byggande av ett hållbart samhälle (Seminarie T5) och under konferensens plenarsession 3 ligger fokus också på omställning genom socialt gestaltade livsmiljöer.

Hedda Arlid
Arkitekt, White